Människan är genetiskt väldigt lik en bananfluga, en daggmask en fjäril eller för den delen en spansk skogssnigel (s.k mördarsnigel) men vi är väldigt olika växtvärlden. Våra vägar skiljdes för väldigt länge sedan. Blod är tjockare än vatten sägs det så varför är vi trädgårdsmänniskor då så starkt knutna till det gröna? Vi borde gråta floder över alla döda mördarsniglar. Istället blir vi ledsna och på gränsen till hysteriska om vi råkar beskära ett träd vid fel tidpunkt så att det blöder sav eller när vi råkar bryta av en gren på en växt vi vårdat från frö till planta. Visst det handlar om förutsättningar för vår överlevnad vilket styr oss sedan länge men ändå?
Förklaring någon?
Hm, har förståss ingen förklaring, men kan fundera lite i morgon medan jag lägger ut köpejord i rabatterna.
SvaraRadera